Memphis & Gibson

Jag är fortfarande jätte stolt över min duktiga periskop - nu förevigat med sina pokaler:





Man kan ju då fråga sig om jag också är stolt över Gibson? Svarat får bli ett rungande nej. Om ni läser vidare kommer ni att förstå:

I går när vi gick långis försvann först Gibsons huvud ned i snön i diket. Härdanefter försvann hela Gibson ned i snön i diket. Sen dök hela Gibson upp - med en stor äcklig, och fortfarande levande, sork i munden...!!! Fy f.. var jag skrek högt! Jag klarar bara inte av sånt... Men han släppte när jag sade "loss" så det får väl bli en pluss poäng till tok-skallen ändå. Jaja, han skulle klara sig bra i naturen den lilla Gibson om matte och husse inte fanns. Det var också nära att han fick sova ute igår, jag var INTE förtjust i att få ett sork-dödande monster in i huset.
Tänk att det döljer sig ett äckligt monster bakom hans ur-gulliga fasad =) Vem hade trott det??

I morgon ska vi gå promenad med bästaste hundkompissen, och sen träffa mitt trevliga och duktiga projekt-ekipage som ju ingår i ALU. Det märks att man varit borta en månad, det är mycket som måste hinnas med nu.

Situationen med min mamma är lika dålig, men alltså oförändrad. Så jag stannar här i Karlstad ett tag och tar time-out från sjukdom. Och heligar mig till 100% hundarna =)

Må bäst!

Mitt i al sorgen här hemma kan jag iaf glädje mig och vara oerhört stolt över min älskade Memphis =)

... är det sen vi åkte hem till familjen i Danmark. Det är med sorg i hjärtat och själen som jag skriver detta inlägg om varför vi ännu är kvar i Danmark. För 3 veckor sen fick nämligen min mamma det beskedet som vi egentligen har vetat om, men vägrat tro på, att hennes cancer inte kan behandlas trots flera experimentella behandlingar. Det finns inte många obotliga sjukdomar men min mammas cancertyp är en sådan. Det som vi går igenom nu är mer smärtsamt och mer ont än vad det går att föreställa sig. Att se livet rinna ur min älskade mamma dag för dag och se hur hon plågas är så fruktansvärt smärtsamt och plågsamt.