Memphis & Gibson

Detta är vad som utspelade sig framför ögonen på mig: Memphis och Gibson studsar runt i skogen med en pinne och har jätte roligt. De verkligen älskar att hålla i samma pinne och springa fort med den. Plötsligt stannar Memphis mitt i ett skutt. Hans mun är öppen och han ser ut som att han försöker att kräkas. Jag springer dit snabbare än jag någonsin sprungit förut. Upptäcker att han inte andas. Anar mer än logiskt tänker att en del av pinnen har fastnat i halsen på honom. Kör in hela handen i munnen på honom och ner i halsen där jag lyckas få tag i en stump pinne och lyckas få ut pinnen ur halsen. Jag trycker min kind mot hans nos för att lyssna efter andning. När jag hör och märker att han andas börjar jag gråta. Av lättnad och av all spänning som släppte. Memphis var varken skakig eller annorlunda mot hur han vanligtvis är. Utan han verkade vara allmänt lycklig och pussade mig mycket ihålligt och intensivt. Kanske han ändå förstod att jag hade räddat hans liv? Eller kanske han bara tyckte att det var roligt att jag satt och grinade mitt i skogen? 

Hela scenariot var kanske över på mindre än en minut. Men hur som helst så var det mer dramatik än vad jag tycker om! Men jag är imponerad över att Memphis litade såpass mycket på mig att han mitt i sin rädsla lätt mig köra ned min hand i halsen på honom. Jag kanske också är imponerad över Gibson som lugnt och sansad stod bredvid och vittnade alltihop =) Nu ska vi tok mysa i soffan i kväll. Man blir sliten av att inte kunde andas, vittna en dramatisk händelse, samt att vara en äkte hjälte =) 

Må bäst!