Memphis & Gibson

När vi går i skogen är han min kompis som ständigt håller koll på mig. Han är sällan mer än 5 meter ifrån mig och försäkrar sig jämt om att jag är med. När han inte letar hästbajs vill säga... Jag har nämligen tränat honom så att han inte längre äter hästbajsen, utan istället markerar han att han hittat det genom att inta en fånig pose och stirra på mig, och sen levererar jag belöning. Som en kantarellhund, fast med hästbajs =) Memphis går nästan altid lös. Helt från han var bebis har jag tränat honom i att det är hans uppgift att följa mig, så jag bytte ofta riktning utan att uppmärksamma honom om det, och det har då resulterat i att han har stenkoll på mig och håller sig nära. Väldigt skönt och avslappnande. Jag tror att hundar är predisponerade för att vara mer eller mindre självständiga, men att man ändå inom en viss ram kan påverka väldigt mycket. Alltså diskussionen om arv och miljö med andra ord. Memphis har ärvd en viss osjälvständighet, som jag då har utvecklad vidare genom träning, och nu har jag på gott och ont en hund som vill vara nära sin matte hela tiden. Jag är nyfiken på om detta ändrar sig när vi får hem Gibson i juni. 

Memphis är också ett sk "pussmonster". Det var Jenny som kom på detta uttryck, och det är nu ett bland många smeknamn. Såhär skulle Memphis kunna hålla på i flera timmar om han fick:  

Andra smeknamn är "plutten", "periskopet", "hjul-lastern", "gubben", "pussgurkan", "tjocksmok"